”Undervisningen inleds med en kurs för föräldrarna, som utbildas av läraren till barnets handledare och hjälpare. Barnet imiterar föräldern vid första inlärningen. Lyssnande och inlärning sker tillsammans med föräldern, som är närvarande vid lektionerna.”
Skillnaden mellan ”traditionell undervisning” och suzukiundervisning är framförallt förälderns roll. Om inte förälder, lärare och barn samarbetar så blir det ingen suzukimetod. Elev, förälder och lärare har sitt eget revir. Samarbetet fungerar bra om alla respekterar varandra.
Föräldern är nyckeln och experten på hur det fungerar hemma. Det är också föräldern som skall få barnet att vilja öva varje dag. Violinisten byggs hemma och föräldrarnas roll är att skapa samma miljö som krävs för att lära sig ett språk. Lärarens revir är allt pedagogiskt.
Varför gör vi det här? Varför vill vi ha denna metod? För att det skall bli virtuoser?
Målet är inte att de skall ha en fiol under hakan eller en gitarr i knät hela livet. Det är viktigt att ha roligt! Vi lär eleverna teamwork och respekt. Vi lär dem att sitta ner och lyssna på någon som inte kommit lika långt. De får också verktyg till att stå inför klassen och prata, memorering o.s.v.
En del vuxna som inte känner till metoden blir ibland rädda när små barn gör något som inte är ”normalt” eller något som faller utanför normen. ”Inte värt att förvänta sig så mycket av små barn”. Metoden fungerar inte om barnet inte tycker att det är roligt.
Suzukimetoden passar inte alla. En del vill inte påverka barnen så mycket. Hjärntvätt eller ej? Om vi inte styr dem, vem styr dem då och med vad? De utsätts för många krafter utifrån; Tv, reklam, sociala medier m.m.
Vi använder musiken som medel och människan som mål.
Målet är att eleven skall bli självständig. Notläsning ökar med åren. Föräldramedverkan minskar med åren.
Eftersom alla barns koncentrationsförmåga är individuell och måste övas upp kan vi inte inte kräva att barnen som börjar spela skall orka koncentrera sig en hel lektion, inte ens fem minuter i vissa fall. Vi måste utgå från varje barn och inte ställa för höga krav på barnet. Mitt största fokus är att eleverna skall ha roligt och visa respekt för sina kompisar. Det är inte hållbart att försöka tvinga ett barn, vi måste leka fram lust och engagemang. Detta kan kräva mycket tålamod från oss vuxna.
Livet med barn; Vissa dagar fungerar allt, vissa dagar fungerar inget. Frustration och irritation byggs lätt upp hos föräldern om barnet beteende går utanför det ”önskvärda”, barnet läser av föräldern och det hela blir en dålig spiral.
Barn kan ”ge upp” av olika orsaker och vi vuxna får försöka fånga in dem igen genom att göra det lustfyllt.
Grundförutsättningen är att vi älskar barnen. Skilj på att det är barnets tredje finger som är lite busigt och att det är eleven som gör fel.
Ge gärna positiv respons, men den måste vara sann!
Välj ”Vad roligt vi hade idag!” eller något som gör att barnet inte alltid måste vara duktigt eller prestera. Det viktiga är att vi har roligt tillsammans.
Suzuki hade inga egna barn. Det sägs att om han hade haft det så hade det inte blivit någon Suzukimetod. Då hade han sagt att det var omöjligt. Det är ni föräldrar som gör att denna metod fungerar!